mylifetolive

                                   
Nu ska jag skriva ett inlägg som är sådär patetiskt gulligt och som om jag är kärast i hela världen.

Jag saknar Olle. Jag saknar honom massa, massa, massa. Jag verkligen längtar efter att träffa honom. Jag längtar efter att krama honom och skratta med honom. Nu låter det som om vi inte har träffats på jättelänge och det kommer att dröja ännu längre tills jag träffar honom igen. Nej, riktigt så är det inte. Jag träffade honom imorse. Han åkte till sina föräldrar klockan 11 så det har bara gått fem timmar sedan jag träffade honom. Och faktiskt så kommer det inte dröja så jättelänge tills jag träffar honom igen. Faktiskt inte ens ett dygn. Han är bara i Grillby och firar sin moster som fyller år. Han ska bara vara borta en natt men jag saknar honom och jag vill att han ska komma hem nu. Jag vill träffa honom nu. Jag vill träffa honom och säga förlåt för alla gånger jag har bettet mig dåligt och behandlar honom dåligt, jag vill säga förlåt för att jag ibland ger upp. Jag vill också säga att han betyder väldigt mycket för mig och att han är min anledning till att gå upp imorgon. Han är min anledning till att jag går till skolan på måndagen, anledningen till att jag alltid kan se framåt hur svårt saker än kan vara. Jag vill berätta för honom att han är ljuset i mitt liv. Jag vill förklara för honom hur lugn jag blir när jag är nära honom. Jag vill säga att jag tror på honom. Att jag vet att han kommer lyckas. För jag vet att han är bra. Men mest av allt vill jag säga till honom att jag älskar honom och att i mina ögon är han det bästa som finns. (Lite vill jag säga också att jag ser förjävlig ut med sugmärket han gav mig på kinden.)

Eric Clapton - Wonderful tonight