mylifetolive

Jag sitter i mitt gamla rum som numera är min lillasysters rum. Jag sitter i min säng som inte längre är min säng, med mina möbler som inte längre är mina möbler med min data i knäet som inte längre är min datorn. Nej, så illa är det inte. Det har aldrig varit min dator. Men resten var sant. Jag satt vid den stora datorn först, men Emilia och hennes kompis ville ha den så vi bytte dator så jag satte mig här inne eftersom att pappa har köpt en nytt tangentbord som inte gick att skriva på. Den datorn dög inte så länge för dom så dom kom tillbaka och nu är jag ivägen istället, men jag är alldeles för lat för att byta dator igen.

För övrigt är jag på sånt där mensigt depphumör igen. Allting känns jobbigt och minsta lilla grej känns jättestor. Små problem som att jag måste noppa ögonbrynen känns jättejobbigt. Det ända som håller mig uppe idag är Olle. Allt annat och alla andra känns bara ivägen och irriterande. Eller, jag skulle gärna träffa Emma. Det hade jag behövt. Jag hade behövt träffa någon så jag kunde gnälla ut om alla mina i-landsproblem för. Som mina ögonbryn, som att jag inte kommer ha pengar att köpa klart alla julklappar, som att alla mina skor är smutsiga, att jag har jättemycket tvätt som jag inte orkar tvätta, och att det inte är någonting bra på tv och att jag jättegärna vill äta beasås idag men resten av familjen inte vill det. Herregud, jag vet verkligen inte vad riktigt problem är. Saker som är problem för mig är egentligen riktigt skrattretande. Egentligen är det inte ens problem, men som sagt, jag är mensdeppig. OCH DÅ FÅR MAN GNÄLLA OCH MÅ DÅLIGT ÖVER SMÅSAKER.

Veckan har faktiskt varit bra. Den har gått jättefort och det har känns bra för jag är helt, helt slut. I måndags och tisdags var jag i skolan och onsdag, torsdag och fredag var jag på praktiken. Emmie var inte där i fredags. Jag trodde att det skulle vara jättejobbigt att vara där själv men det gick jättebra. Jag och barnen hade riktigt roligt och på min egen rast satt jag med min handledare och då hann vi för första gången prata lite  närmare på hur allting går och så. Det kändes bra för att jag behöver mycket kommunikation för att saker ska fungera för mig. Hon berömde mig mycket också. Sa att jag var duktig med barnen. Jag är riktigt nöjd med praktikplatsen. Jag trodde att det inte skulle bli särsklit bra och att jag bara skulle jämföra det med mitt förra praktikställe och det hade nog inte varit så bra eftersom att jag hade det så bra där. Det är klart att jag jämför lite. Speciellt handledarna. Båda är riktigt bra. Det var jätteroligt på förskolan men det är riktigt roligt i skolan också så jag vet verkligen inte vad jag vill göra. När jag var på förskolan var jag helt säker på att det var småbarn jag ville jobba med men nu vet jag inte. Jaja, jag behöver inte bestämma mig nu. Jag oroar mig alldeles för mycket för saker som är så långt borta. Jag oroar mig för mycket för allting. Jag är alltid så uppstressad och jag kan aldrig riktigt slappna av. Jag skulle behöva gå på yoga, eller nej, kanske inte. Men någonting för att jag ska slappna av. Det här gör mig galen..