mylifetolive

Jag var ute i garaget för att hitta något jag har skrivit som jag kunde lägga ut på bloggen. Jag hittade absolut ingenting jag hade skrivit. Jag anstängde mig inte så mycket för att leta heller. Men däremot hittade jag gamla fotoalbum. Och då slog det mig varför jag är så nere så ofta. Det är för att jag saknar. Jag saknar allting som har varit. Jag saknar att vara 13 och upptäcka världen, att prova stilar, att skaffa nya kompisar, jag saknar att inte ha någon koll på någonting, jag saknar att växa upp och att utvecklas, jag saknar att vara 14 och bara ha en ända person som spelar någon roll, jag saknar att ha den där bästa kompisen som jag gjorde allting med, jag saknar att vakna på morgonen, sätta på sig fula kläder bara för att jävlas med världen, jag saknar att gå på spelningar och röja som om världen inte fanns, jag saknar att bara snurra runt i stan utan att bry sig om vad som kommer hända imorgon, jag saknar att tro att allting man älskar kommer att hålla föralltid, jag saknar att vara 15 och bara strunta i allt och alla, jag saknar att tror att allting kommer att ordna sig utan att jag behöver göra någonting, jag saknar att inte ta ansvar, jag saknar att kunna gå upp på morgonen och veta att det kommer bli en bra dag för jag kommer hitta på någonting roligt, jag saknar att vara påväg till skolan men lyckas hamna i Märsta med Lizz, jag saknar att spendera mina dagar på mcdonalds, jag saknar att inte oroa mig för hur framtiden kommer att bli, jag saknar att bara vara, jag saknar att tycka att jag inte behöver någon i hela världen, jag saknar att gå ifrån ett nationellt prov och åka in till söder och kröka istället, jag saknar att inte bry sig om vad folk tycker, jag saknar att försöka plugga matte medan jag krökar folköl. Men mest av allt saknar jag att vara 11 och vara i stallet hela dagarna. Det finns ingenting jag ångrar mer än att jag slutade rida. Jag saknar Tornardo. Ponnyn jag hyrde. Jag saknar att att möta Maja på bussen och åka till stallet, mocka så snabbt vi kunde, fixa iordning hästarna och sen bara dra ut och galoppera så långt vi orkade. Jag saknar att klättra upp på höskullen och gräva ner mig i allt hö. Jag saknar att spendera sommarna i en sommarhage där vi hade hästarna. Jag saknar att ligga i gräset med ett grästrå i munnen medans Tornado betar brevid mig. Jag önskar att Maja fortfarande levde och att hon, jag och Angelica fortarande var i stallet var i stallat varje dag, jag önskar att Angelica aldrig hade flyttat sin häst till ett annat stall utan att hon hade stannat där med mig, att vi fortfarande red tillsammans. Att vi aldrig hade blivit stora. Att vi hade fått stannat  i stallet och tro att det var hela världen. Jag saknar. Jag saknar allting. Jag saknar alla kompisar jag hade förut, jag saknar vad vi gjorde, jag saknar att ha någon att äga världen med. Jag saknar verkligen vissa saker i mitt liv. Jag saknar det så att det gör ont. Det skär i mig varje gång jag inser att det som har varit inte kommer att komma tillbaka. Ibland önskar jag att jag inte hade förändrats så mycket. Jag gillar inte förändringar. Jag vill att allting ska vara som det var. Som när jag var 10, som när jag var 13, 14, 15 när som helst. Bara tillbaka. Till en bättre tid. Jag längtar tillbaka till när jag varken tänkte tillbaka eller på framtiden. Nu går det inte en dag utan att jag tänker tillbaka.