mylifetolive

Det känns som om det inte finns någon lösning längre. Det finns ingen vilja att ens försöka. Vi har fallit för många gånger och nu orkar jag faktiskt inte anstänga mig för att vi ska ta oss upp igen. Jag orkar inte. Jag tror inte ens att jag vill orka. Både du och jag och alla andra vet hur svårt vi har det. Alla vet att vi kämpar för att lösa det. Alla vet att vi verkligen vill vara tillsammans och att vi försöker. Men ju mer tiden går och ju mer jag känner efter och ju fler snesteg du gör, desto mer glömmer jag bort vad vi kämpar för. Kommer du ihåg det? Om jag tänker efter, riktigt länge. Du vet sådär så jag bara sitter och tänker på det i flera timmar så ser jag en svag bild av vad vi har haft, vad vi har och vad vi trodde att vi skulle ha. Jag ser en svag bild av vad jag önskade. En svag bild av vad jag trodde att vi skulle klara av. Tyvär är vårat förhållande mer än jag klarar av. Jag orkar inte bära det längre. Det svider, det svider riktigt mycket varje gång vi bråkar, varje gång du skäller på mig och varje gång jag tänker att det inte är någon mening med det längre. Nu har jag nog insett att det inte funkar längre. Vi har varit i det här alldeles för länge och det är nog bäst för oss båda att vi sätter stopp här. Det är kanske bäst att vi går vidare nu. Jag tror att jag måste stå på egna ben nu. Anledningen till att jag har orkat så länge är att jag är så rädd att vara utan dig. Jag är rädd att lägga mig utan dig på kvällen för att jag vet att du inte kommer vara där när jag vaknar. Jag är rädd att du ska glömma bort mig om vi slutar här. Jag är rädd att jag bara ska bli en av alla andra. Jag är rädd att du ska komma ihåg våran tid som en dålig tid. Jag är rädd att du inte ska höra av dig längre. Jag är rädd för att jag inte ska få sms från dig flera gånger om dagen. Jag är rädd att du inte ska ringa mig och säga absolut ingenting. Jag är rädd att inte betyda någonting för dig. Men mest av allt är jag rädd för att jag aldrig med kommer ligga brevid dig med mina armar om mig och kolla dig i ögonen och se hur mycket du tycker om mig. Jag tror inte du förstår hur mycket bra du har gjort för mig. Men tyvär överväger det dåliga nu och nu finns det inget mer att kämpa för. Jag gråter, jag lovar att jag gråter, men jag orkar inte med oss längre.