mylifetolive

Det blev ändrade planer ikväll. Jag hamnade i Tanto med Tilda och folk. Och så var det med det liksom. Det var massa fulla människor där och jag gick mest och frös. Ingen höjdarkväll. Det slutade med att jag fick ta nattbussen hem själv. Men jag hade i alla fall lite småflyt för jag fick bara vänta i fem mintuer på bussen. Min älskade brorsa kom och hämtade mig i Tumba. Det uppskattades. Ikväll eller aa nu ska jag sova hemma hos mina föräldar för första gången på jättelänge. Och första gången hos dom utan Olle på jättejättelänge. Och första gången sen min syrra tog mitt rum och dom gjorde om hennes rum till ett datarum/ gästrum. Jag hade sagt länge att hon fick ta mitt rum, men nu när hon faktiskt har gjort det blev det så seriöst att jag inte bor här längre. Det känns både bra och dåligt på samma gång. Jag har bra föräldrar som aldrig har sagt något om att jag måste bo hemma, samtidigt som jag vet att jag alltid har en plats i deras hem. Och när jag tänker efter, så kommer det alltid att vara mitt hem också även fast inte är hemma.

På nattbussen påvägen hem kändes allting jättetungt och jag var både arg, ledsen och besviken på de allra flesta. Då tänkte jag att jag skulle skriva ett långt inlägg om hur trött jag var på alla som svek mig, alla som ställde krav på mig, alla som sket i mig och alla som säger att dom alltid ska finnas där för mig, men som aldrig finns där. Men sen tänkte jag att sånt har jag skrivit tusen gånger, det är alltid sånt jag sitter och tänker på. Då började jag ha en liten disskution i mitt huvud. Jag tänkte att hur skulle allting kännas om jag började tänka på saker jag uppskattade istället för sådant som är jobbigt för mig? Så jag började tänka på vad och vilka jag verkligen uppskattar. Jag uppskattar min mamma för att hur jag än beter mig så orkar hon alltid med mig och hon ger mig alltid en ny chans. Hon tror på mig, hon vet att jag kommer lyckas. Jag uppskattar min lillasyster för att hon alltid är så glad och för att hon ser upp till mig och tycker om mig. Jag uppskattar Olle för att han har haft tålamod med mig och verkligen ansträngt sig för att verkligen förstå sig på mig. Jag uppskattar Emma för att hon har stått vid min sida hela mitt liv, för att hon alltid ställer upp för mig och för att hon alltid har överseende med vad jag gör. Jag uppskattar tjejerna i klassen för att dom är så okomplicerade, för att dom alltid är glada och för att dom inte ställer några krav på mig. Jag uppskattar Fie för att hon har ställt upp för mig så många gånger och för att hon ringer mig och är sådär glad som bara Fie kan vara. Jag uppskattar Amis för att hon har sagt så många fina saker som verkligen har berört mig. Och jag uppskattar kuratorn för att hon alltid är så glad och för att det är så lätt att prata med henne. Om jag istället tänker på de som jag uppskattar istället för att tänka på alla tusen som har svikit mig så skulle allt kännas så mycket bättre. Ändå tänker jag mest på de som har svikit mig och på vilka jag har svikit. Man uppskattar aldrig det man har förens efteråt. Hur är det man säger? Man vet inte vad man har förens man inte har det längre. Men jag vet vad jag har och jag vet vad jag inte har. Nu ska jag sluta tänka på vad jag inte har. Nu ska jag anstränga mig för att ha kvar det jag faktiskt har istället.