mylifetolive

Vissa dagar känner jag mig stark. Vissa dagar känner jag att jag kommer orka. Vissa dagar känner jag att det kommer att bli bra bara jag har lite tålamod. Vissa dagar försöker jag inbilla mig om att det inte spelar någon roll. Tyvärr blir vissa dagar färre och färre och dom blir till dagar så jag känner mig svag och till dagar som all enegri går åt till att fortsätta andas. Vissa dagar blir till dagar då jag känner att jag inte har något tålamod kvar. Och att även om jag hade det så hade det inte spelat någon roll för det ser så mörkt ut nu. När vissa dagar inte längre blir dagar som får mig att orka kämpa mig igenom det längre behöver jag bara springa bort. Så långt bort från det jag kan komma. Jag vill bara springa och springa tills jag kan andas igen, tills jag hittar kraft att fortsätta. Men jag orkar inte springa, jag orkar inte försöka. Jag har varit fast så länge att jag inte tror att jag kan ta mig ur det längre. Någonting långt innom mig skriker att jag måste bort, att jag måste gå innan det är försent. Men ju mer jag tänker på att jag måste slita mig låss och gå vidare börjar jag sakta inse att det redan är försent.