mylifetolive

Sådär, slut. Bara slut. Finns inget kvar. Jag förstår inte. Jag kan inte förstå. Jag orkar inte förstå. Jag vet inte ens om jag vill förstå. Tankarna snubblar på varandra och jag får inte fram någonting. Något skymmer mina ögon från att se klart.

Nej, nu har jag tänk till lite, jag har lugnat ner mig och jag har pratat med Emmie. Efter samtalet med Emmie kändes allting mycket bättre. Emmie är lik mig. Jag är lik Emmie. Vi är lika varandra. Hon förstår hur det känns. Hon vet vilket kaos det är för mig just nu. För hon har varit där.

Under året som har gått sedan allting har blivit bättre, sedan vi verkligen har anstängt oss för att få det att funka har såren sakta läkt. De flesta såren har läkt ihop nästan helt och hållet. För du har hjälp mig med att få dom att läka. Men hur hårt du än har anstängt dig så svider ärren fortfarande. De känns fortfarande. Du förstår nog inte ens varför. Du tror att såren har läkt och att allting har ordnat sig. Men för varje dag som går får jag nya sår. Nya sår som måste läka. Det är okej, för dom läker alltid. Men nu känns det som om hela jag är ett stort sår och  jag klarar nog inte av fler. Jag vill läka nu och sen vill jag vara hel. Tyvärr verkar det som om jag inte kan göra det med dig. Du ger mig fler sår än du läker. Jag tror inte ens att du tänker på det. Det kanske är jag som är känslig, eller så är det du som inte vill se det från mitt perspektiv. Eller så är det både och. Hur det än är så samsas vi aldrig om någonting och jag vet att ibland så bryr du dig inte ens. Jag önskar att jag också kunde strunta i dig sådär som du struntar i mig. Men jag kan inte det. Du betyder för mycket för mig för att jag ska kunna göra det. Just nu är du ute och super. Jag har sagt till dig att det är slut. Att det inte funkar längre för att du lovar mig en sak och sen dyker dina kompisar upp och då finns jag inte längre. Du bryr dig inte att det är slut. Du har kul med dina kompisar och är glad att du slipper mig. Det gör så jävla ont!